Min bästis S kom förbi och tog en fika med sin kavaljer Bamse som älskar att springa runt på vår gräsmatta och busa med Lelle . Och när S och jag sitter och pratar blir han som ett barn och hittar på rackartyg för vi ska bry oss om honom   :-)   Ger man honom lite hundgodis blir han glad igen och viftar på svansen . Alla borde ha en hund ,man blir glad av djur så är det bara . Dom är så kravlösa och väldigt trevliga som sällskap . När Lelle blev sjuk i cancern ,blev min saknad ännu mer påmind av min pappa och mamma . Man blir så sårbar när en nära blir sjuk . Man blir väldigt ensam i cancern ,visst många hör av sig i början och frågar ,undrar .Men många är oxå rädda och då försvinner dom . Rädda för ????  Ja jag vet inte ???? Rädda för sina egna känslor ???? Rädda för att prata kännslor ???? Det blir väldigt känslosamt att leva i cancer ,det är så jävla svart ,oroligt ,orättvist . Men det blir inte bättre att inte våga prata om det .Det är ju som det är, bara gilla läget . Man behöver ALDRIG acceptera det ! 

Min mamma är med mig varje gång jag går ut i trädgården ,när vi flytta till huset -09 tog jag mammas träskor som va nyinköpta på träskofabriken i Torekov samma år som hon blev påkörd . Dom va helt nya och knappt använda .Dom har jag jämt och kan inte slita mig ifrån dom ,dom har snart gjort sitt men jag kan inte kasta dom .